Notre Dame De Paris Revisitée
Malin Axelsson/Victor Hugo
Klockor slår och orglar spelar, fåglar flyger över grå himlar. Torn och tinnar välver sig över mig. Eldar brinner och hästar slår bakut. Mysterier enligt gamla seder, karnevaler där jag förlorar mig i folkmassan. Flammande eldar och skuggor försvinner nedför mörka gator och lidelser och begär som jag inte kan tygla. Jag förlorar mig själv i begär och förlorar medvetandet för att vakna upp på en ny och okänd plats. Spöken förföljer skuggor som löses upp i mörker, trasiga tiggare och hålor, lås och fängelser. Jag är laglös. Mörka gestalter och underliga sammanträffanden, magi och trolleri och häxor som brinner på flammande bål. Åh hur gärna skulle jag inte dränka mig. En galge och tortyrredskap och denna hemska plats där så många människor ljutit en kvalfull död. Täta folkmassor och förtrollande dansande kvinnor, svarta ögon och ett fladdrande sken och en trång och mörk gata dit ingen vågar följa efter och gator som blir alltmer mörka och ödsliga, en enda labyrint, beckmörkt och vaxljus och oljelampor som brinner i dunklet. Förakt och gäckeri och någon försvinner i mörkret med en ung flicka under armen. Mördare. Otydliga, formlösa massor krälar mot det fladdrande ljusskenet. En stackars krympling utan ben och en orkan av alla slags lytta, benlösa, blinda, halta, enarmade, enögda och folk med spetälskans märken i sina ansikten, krypande ut ur källargluggar och gränder, som gnäller, tjuter och vrålar linkande mot eldskenet, enögd, puckelryggig och kobent, i vilket tillstånd befann sig då denna själ? En tystnad. Själen förtvinar i en förkrympt kropp. Konungar, helgon, biskopar, vidunder, djävlar, bockar, suggor och getter och om det med åren bildats avgrunder av vetande inom mig, har avgrunder också öppnat sig i mitt hjärta. Vad är det för en inre eld som ibland flammar upp i min blick? Credo in deum. Dominum nostrum. Amen. Boken kommer att döda byggnaden. Den här skall döda den där. Ett skri ur profetens bröst. Den myllrande frigjorda mänskligheten. Efter att ha givit allt vad jag ägde till de fattiga, stannar jag innesluten i cellen under återstoden av mitt liv. TU ORA. Bed! Denna trånga, fuktiga håla. Råtthålet. Skam och övergivenhet, förnedrad och övergiven försvinner jag spårlöst. Dagen därpå har mitt hår blivit grått och nästa dag är jag försvunnen. Dessa spökbilder, till hälften ljus, till hälften dager, en blick som tycks samla alla de mörka tankar som rör sig inom denna min själ i ångest. En obeskrivbar, djup, dyster, orubblig blick, mina händer är knäppta, mina ögon stirrar. Var förbannad, förbannad, förbannad! Jag faller avsvimmad till golvet. Mörka ögon som flammar och försvinner med långa steg. Djurskelett, himmelsglober, dödskallar, pergamentrullar, figurer och bokstäver, öde. Öde. Varför säger du så, varför sliter du sönder mitt hjärta? Min själ, min kropp, mitt liv, allt är ert. Jag ska bli din älskarinna, din förströelse, när du vill det, jag skall vara din, tag mig, älska mig bara! Jag skälver vid din kyss. Stum av fasa, blod som isar sig i mina ådror, dolken. Unga flicka ni har övat djävulskonster! Jag, den olyckliga, skakar i hela kroppen och en väldig brasa, det fladdrande eldskenet och skrämmande verktyg, en skinnklädd madrass och en läderrem, tänger, järnspett, den edsvurne bödeln. Med slocknande röst. Jag är oskyldig. Jag är oskyldig. Gud vare er själ nådig! Hur länge jag varit här, det vet jag inte. Dömd till döden och bortförd och vakna i mörker. Omgiven av tystnad, denna grav, att dö. Plötsligt börjar jag gråta som ett barn. Här finns djur, som krälar på mig. Demoniska huvud och en fördömds kärlek, överraskad, berusad, tjusad kan jag inte ta ögonen från henne, gripen av ödet. En mörkrets ängel, framsprungen ur en flammande eld, dyster, hemsk, mörk, dig, din skugga. Jag irrar omkring och söker överallt, och kommer hem varje kväll mera förtvivlad, förhäxad, förlorad. Förbannelse! Skymfa mig, håna mig, förkrossa mig, men kom, kom! Nåd, nåd! Jag har aldrig känt som nu hur jag älskar dig. Följ mig. Galgen! Min avrättning! Å, rädda dig! Skona mig! Gå härifrån, ditt odjur! Låt mig dö! Gå din väg, du evigt fördömda! Full av fasa stirrar jag in i kyrkans mörka innandöme, mässan över de döda. Kyrie eleison! Jag brister i gråt. Mina nätter är fruktansvärda. Dödstankarna. Jag rusar upp, med flammande ögon. Förbarmande! Älska mig! Jag är förlorad. Full av ångest och oro. Jag ser ut som min egen vålnad. Då jag kommer in i cellen, finner jag den tom. Ha-ha-ha! Du skall bli hängd! Vad har jag gjort dig? Vad du har gjort mig? Du måste dö. Jag faller på knä och ber. Skakar av fruktansvärda dödsryckningar. Förbannelse! Det var allt vad jag har älskat! Ingen vet, ingen såg mig någonsin mer. Lik, galgen, gravvalv, ohyggliga människorester, skelettet. Och jag faller sönder, och blir till stoft.
2010-04-07