Vaskarubli?
Om skolans misslyckande och jordens undergång
Malin Axelsson
Vaskarubli?
Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch Samma sak händer imorgon Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo Det är inget liv Det är slaveri
Fortsätt fortsätt å va rebell!
Fortsätt fortsätt å va dig själv!
Fortsätt fortsätt å va rebell!
(Ebba Grön)
Skolan är en arena där politiker gärna praktiserar sina idéer genom oupphörliga nyordningar och omorganisationer. Betygssystem byts ut, lärarutbildningar görs om och läroplaner skrivs om i hög hastighet, till lärares och elevers frustration. Bara på de senaste decennierna har den svenska skolans villkor förändrats i grunden. Det har skett ett systemskifte.
I slutet av 1970-talet, när punkbandet Ebba Grön sjöng om en framtid med skitjobb och ovärdigt arbetsslaveri, lydde skolan fortfarande under 1969 års läroplan. Den präglades av tidens fria uppfostran och nya idéer om pedagogik. Betyg i ordning och uppförande hade avskaffats, betygstillfällena minskats och en relativ betygsskala börjat tillämpas. 1968 hade Komvux inrättats – kommunal vuxenutbildning för att ge möjligheter till komplettering och uppgradering för de som inte klarade nå hela vägen i grundskolan eller gymnasieskolan.
Den största förändringen i svenska skolsystemet sedan 1970-talet är att kommunen har tagit över ansvaret för skolan från staten och att skolan idag styrs av centralt uppställda mål och resultat. Den nya läroplanen som träder i kraft 2011 innehåller övergripande mål och riktlinjer och kursplaner med särskilda föreskrifter om kunskapskrav. Det är lärarna, föräldrarna och eleverna som genom att mäta, administrera och kontrollera ska se till att dessa mål uppfylls. Det är hårda fakta och provresultat som räknas – det som inte kan mätas, t.ex. fantasi, förmåga att diskutera och berätta, konstnärlighet, etc, faller utanför det nya betygssystemet. I den kommande gymnasiereformen 2011 slopas följaktligen musik, bild och drama som obligatoriska ämnen. Gemensamma nationella kunskapskrav och obligatoriska nationella ämnesprov upprättas i årskurs 3, 6 och 9 i grundskolan. Denna nya skola skiljer sig från 70- och 80-talets betoning på statlig regelstyrning, då läroplanerna mer reglerade undervisning och arbetssätt och gav större utrymme för den ”mjuka” omätbara kunskapen. Kommunen ansvarar t.ex. idag för att eleverna i kommunens skolor ska uppnå vissa basfärdigheter i varje ämne, men hur säger varken läroplanen eller staten något om.
Införandet av skolpeng i den radikala borgerliga friskolereformen 1992 gjorde Sverige till en av Europas mest avreglerade skolmarknader. Offentliga bidrag omvandlas där till miljonvinster i spekulativa friskoleaffärer med internationella aktörer. Skolor konkurrerar med varandra och föräldrarnas inflytande över skolvardagen som kunder har ökat. Strukturen i dagens svenska skolsystem påminner om företagsvärldens sätt att arbeta med organisation och effektivitet för att nå uppsatta mål och resultat. Rektorer har fått rollen av företagsledare, lärare rollen av medarbetare i ett team, elever rollen av projekt som ska uppfylla vissa tydligt definierade mål och resultat.
Genom läroplanens krav på större delaktighet och inflytande för eleverna har skolarbetet fått allt större fokus på det egna arbetet och individens utveckling. Varje elev har en IUP – en individuell utvecklingsplan. I ”loggböcker” och ”portfolios” ska elever planera och reflektera över sitt eget arbete och sin egen utveckling. ”Fler elever ska nå målen!” lyder en slogan på hemsidan www.iup.nu. Läraren i sin tur har fått en ökad arbetsbörda utanför klassrummet i att planera, kontrollera, utvärdera, rapportera och verkställa att de centralt uppsatta målen nås. De pedagogiska ramar som förut reglerades från statlig nivå i syfte att ge alla barn i Sverige en likvärdig utbildning ska idag varje lärare utarbeta och därefter (om det blir tid över) fylla med undervisning. Läraren i 2000-talets roll som skoldesigner måste vara en driven och flexibel person, en slags entreprenör, med siktet inställt på de hårda mätbara värdena.
Varje skola har idag sin egen specifika profil och genom denna profilering begränsas mångfalden intressen, klasser, religiös hållning och kunskaper inom varje enskild skola. Friskolereformen har måhända gett ökad mångfald i enskildheter men minskad mångfald i stort. Idag tas det för givet att föräldrar i egenskap av just föräldrar har rätt kompetens att välja vilken sorts skola och undervisning deras barn ska ta del och präglas av. Föräldrarna blir också en del i det överallt rådande kontrollsystemet för att nå statens uppsatta kunskapsmål. Föräldrar formar sina barns framtid i högre utsträckning än tidigare och styr därmed också barnens framtida valmöjligheter. Trots att det finns en valfrihet för föräldrar att välja inriktning för sitt barn begränsas barnens valfrihet inom varje skola i och med att vissa sorters elever och föräldrar ofta klumpas ihop på ett och samma ställe. Vi ser idag hur elitskolor och religiösa friskolor på kort tid har vuxit fram. Skolvärlden blir allt mer segregerad och barnen alltmer etiketterade i fråga om kunskapsnivå, religion och intresseinriktning.
Den internationella undersökningen PISA 2009 bekräftar att segregationen har ökat i svenska skolan under 2000-talet, d.v.s. att likvärdigheten mellan olika skolor har minskat och skillnaderna i resultat mellan olika elevgrupper ökat. Skillnaderna i resultat mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund är t.ex. en av de högsta i undersökningen, och skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever är höga. Man ser även en förstärkt betydelse av elevers socioekonomiska bakgrund, d.v.s. barnens prestationer beror i allt högre grad på vad föräldrarna har för utbildning, kulturellt kapital och andra resurser i hemmet så som t.ex. tillgång till eget skrivbord, böcker och dator. Även skillnader mellan hög- och lågpresterande skolor har ökat, och Skolverket nämner utöver det fria skolvalet den ökade boendesegrationen som en möjlig orsak till detta.
Samtidigt blir den svenska skolan allt sämre på att uppfylla mål och resultat. PISA 2009 som mäter läsförståelse, kunskaper i matematik och naturvetenskap hos 15-åringar i 65 länder visar att det har skett en försämring av svenska elevers kunskapsnivå under 2000-talet. Var femte elev når idag inte upp till en grundläggande nivå i läsning och det är de svagaste eleverna som har tappat mest. Även i matematik och naturvetenskap har de svenska resultaten försämrats. Vad kan detta bero på?
Skolverkets rapport Vad påverkar resultaten i svensk grundskola nämner bland annat den ökade differentieringen som en orsak, d.v.s. att elever oftare delas in utifrån behov av särskilt stöd eller kunskapsnivå, vilket leder till alltmer homogena grupper. Man menar att den utvecklingen kan leda till ökade skillnader – ”dels på grund av så kallade kamrateffekter, det vill säga att elevernas resultat påverkas av hur eleverna i deras omgivning presterar, dels att lärare tenderar att sänka sina förväntningar på elever i grupper med lågpresterande elever, vilket ytterligare påverkar dessa elevers möjligheter att uppnå goda resultat.”
Samma rapport lyfter också fram skolans ökade individualisering. Den nya mål- och resultatstyrda skolan vill utgå från elevernas olika erfarenheter, förutsättningar och behov, men en rad studier visar på att effekten istället blivit ökad individualisering i form av eget arbete och en förskjutning av ansvar från lärare till elev och även från skola till hem.
Rapporten nämner också decentraliseringen av skolan. På grund av skolans decentralisering och avreglering skiljer det mycket mellan kommuner hur mycket resurser som läggs på skolan. Dessutom ser kommuner sällan till skolornas olika förutsättningar vilket kan vara avgörande för elever med svag socioekonomisk bakgrund för vilka lärartäthet och klasstorlek är mycket viktigt.
En rad rapporter bekräftar Skolverkets analys, och ändå struntar våra politiker i att sätta stopp för avreglering och konkurrensutsättning av skolan. Det allt starkare marknadstänkandet med individualisering, differentialisering och decentralisering i fokus urholkar istället långsamt skolans hela mening och mål.
Specialiserade individualister kommer – om de har tur! – ut till en arbetsmarknad och framtid som ser mörk ut. Vad är det för framtid som barnen har att vänta? Sverige har bland den högsta ungdomsarbetslösheten i EU. Under det fjärde kvartalet 2010 var cirka 130 000 ungdomar i åldern 15-24 år arbetslösa. Av alla arbetslösa i Sverige är 39 procent ungdomar. Vi står 2011 inför en ny gymnasiereform som kommer att begränsa möjligheterna för ungdomar på yrkesprogrammen att söka vidare till högskola. Om vi misslyckas i grundskolan och gymnasiet finns efter alliansens skärpta krav på intagning i många fall inte ens längre möjlighet att reparera studierna på Komvux. Parallellt med denna utveckling har A-kassan urholkats och anställningstryggheten hotas. Samtidigt producerar och konsumerar vi mer än någonsin i ett samhälle som blir alltmer fixerat vid mål och resultat, övervakning och kontroll och där klimatförändringarna utgör ett konstant och påtagligt hot. Filosofen Slavoj Žižek menar att mänskligheten står inför tre apokalyptiska slutpunkter: ”ett miljömässigt sammanbrott, en biogenetisk reducering av människor till manipulerbara maskiner samt en total digital kontroll över våra liv… På alla dessa nivåer närmar vi oss en nollpunkt; ’tidens slut är nära’.” Är inte den fundamentala fråga vi måste ställa oss idag: Hur vill vi egentligen att vår framtid ska se ut och hur ska vi utbilda för att över huvud taget komma dit?
Målet med dagens skola tycks vara att skapa marknadstrimmade måleffektiva individualister som fortsätter att ta kål på världen och varandra. Vi utbildar till vår egen undergång. Men vilken sorts människor kräver uppgiften att rädda oss undan denna? Vilket sorts skolsystem? Vad för analys ska vi tillgripa här vid tidens slut? De styrande högerkrafterna bryr sig inte på allvar om de konkreta hot vi står inför och en krisande vänster tycks passivt ha accepterat kapitalismen som den slutgiltiga ideologin och marknaden som naturlag. Žižek menar att det hot om utplåning som vi står inför skulle kunna ses som en chans till en radikalt emancipatorisk förnyelse. Vänstern kan ta tillfället i akt att genomskåda kapitalismen som ideologi och hämta kraft ur en marxistisk analys av kapitalet och marknaden.
En marxistisk analys av skolan skulle ifrågasätta det faktum att utbildning idag behandlas som en vara. Ingenting i PISA 2009 visar på att högre konkurrens någonstans i världen förbättrar skolors resultat. En sådan analys skulle också ifrågasätta föräldrars och elevers roller som kunder och den vaga ”valfrihet” som kapitalet erbjuder oss. ”Vi är tvingade att leva som om vi vore fria.”, skriver filosofen John Gray om vår postmoderna tid där vi tvingas att välja saker och fatta beslut om livsavgörande ting som vi egentligen saknar nödvändig kunskap om. Frågan är till exempel om den nya individcentrerade ”delaktiga” elevrollen verkligen innehåller ett reellt inflytande eller snarare bara är en ny sorts styrning och kontroll som innebär ökad stress under ofrivillig ”valfrihet”. Precis på samma sätt som föräldrar och barn tvingas in i det ”fria” skolvalet samtidigt som friheten och mångfalden inom varje skola krymper.
Utbildning bör inte vara något som vi tjänar pengar på utan vara likvärdig för alla oavsett socioekonomisk bakgrund och individuella förutsättningar. Idag gynnar skolans fördelning av kulturellt kapital de som redan har mycket, medan skolans uppgift istället bör vara att utjämna klasskillnader och skapa goda förutsättningar och möjligheter för alla barn och unga.
Om vi jämför med 1970-talets skola som fostrade punkbandet Ebba Grön med ny radikal pedagogik har betyg i ordning och uppförande idag på sina håll återinförts, betygstillfällena återigen ökat och betygen blivit starkt mål- och resultatstyrda. Också den skola som vi har lämnat bakom oss var föremål för debatt och kritik men den skola vi ser idag är knappast ny och fräsch, den är tvärtom gammaldags. Den delar som på 50-talet in barnen i hierarkier, besatt av nationell nytta och mätbara resultat. Och bortom skolan finns inte ens skitjobb att komma ut till, en fullföljd obligatorisk skolgång är inte längre en garanti för att få arbete.
Friheten har i valfrihetens tider krympt och ramen har blivit trängre för vad ett barn kan eller ska bli. Utrymmet att genom utbildning överskrida våra egna och samhällets villkor blir alltmer begränsat. Genom skolans mål- och resultatstyrning som inom snäva ramar definierar kunskap som något i detalj mätbart avgränsas barnens utrymme. Det är inte hur du agerar och tänker, din samarbetsförmåga, fantasi eller talang att tänka utanför ramarna som premieras, utan vad du levererar. I fixeringen vid mätbara mål och resultat och direkt ekonomisk nytta tycks samhället glömt bort att god utbildning är tidskrävande, bjuder motstånd och att även ”entreprenörskap” kräver fantasi och andra helt omätbara kunskaper.
Frågan ”vaskarubli?” lämnar inte längre mycket plats för svar. Och idag är det Ebba Grön-generationen som är vuxna föräldrar som ska välja skolor till sina egna barn. Det är de som arbetar som lärare och politiker. Frågan är på vilket sätt de kommer att ta ansvar för framtidens skola och i grund och botten vad eller hur de vill att deras barn ska bli. Vad Ebba Grön skulle ha uppmanat till vet vi ju redan:
Fortsätt fortsätt å va rebell!
Fortsätt fortsätt å va dig själv!
Fortsätt fortsätt å va rebell!
Källor:
Boken om pedagogerna, red. Anna Forsell (1998)
Boken om pedagogerna, red. Lars Svedberg och Monica Zaar (2005)
Först som tragedi, sedan som fars, Slavoj Žižek (2009)
Hets! En bok om skolan, Sven-Eric Liedman (2011)
Rustad att möta framtiden? PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap. Resultaten i koncentrat, sammanfattning av rapport 352, Skolverket, 2010
Ungdomar mot social katastrof, SvD 2010-12-17
Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer, Skolverket 09:1127 (2009)’
www.iup.nu
www.scb.se